Debatten om svenska spellicenser blandar ofta ihop två helt olika saker. Ett företag kan vara licensierad i Sverige utan att någonsin ha en enda svensk spelare som kund, och ett företag kan vända sig till svenska spelare utan att ha en svensk licens alls. Skillnaden mellan B2B- och B2C-licens är grundläggande för att förstå hur spelmarknaden är uppbyggd efter att spellagen gäller sedan 1 januari 2019, och den förklarar varför en sajt som Asino kan verka mot Sverige trots att bolaget bakom saknar svensk licens.
Vad B2B-licensen faktiskt tillåter och vad den inte täcker
En B2B-licens i Sverige riktar sig till företag som levererar spelprogramvara, odds, spellösningar eller andra tekniska tjänster till licensierade speloperatörer. Licensen regleras av spellagen och förordning 2020:495, och den som ansöker granskas av Spelinspektionen på ungefär samma sätt som en operatör: bolagsstruktur, ägarförhållanden, ekonomisk stabilitet och lämplighet. Det är en vanlig missuppfattning att B2B-licensen är någon slags lättviktsvariant utan tillsyn. Så är det inte. Kraven på penningtvätt, rapportering och regelefterlevnad gäller även leverantörsledet.
Men B2B-licensen har en tydlig gräns. Den ger inte rätt att erbjuda spel till konsumenter, och den innebär inga skyldigheter kring spelansvar gentemot enskilda spelare. En B2B-licenshavare behöver inte vara ansluten till Spelpaus, behöver inte sätta insättningsgränser eller förlustgränser och omfattas inte av bonusreglerna som styr det första speltillfället. Det är operatören, B2C-ledet, som bär det ansvaret. Poängen med uppdelningen är att spelaren alltid ska ha en motpart med fullständiga skyldigheter, inte att leverantören ska komma undan.
Avgifterna speglar den här skillnaden. B2B-licenser har lägre avgifter än B2C-licenser, och det är rimligt eftersom intäkterna kommer från operatörsledet snarare än direkt från spelare. Men lägre avgift betyder inte färre krav på själva verksamheten, bara en annan roll i kedjan. Den som tror att ett B2B-licensierat bolag kan agera som en dold operatör mot svenska spelare har missförstått hela konstruktionen.
Var gränsen går i praktiken
Ett bolag med B2B-licens kan utveckla spel, leverera odds och driva plattformar, men det kan inte vända sig direkt till spelare med erbjudanden. Det innebär att marknadsföring, bonusregler och spelansvarsverktyg alltid ligger hos B2C-operatören. När en sajt erbjuder spel direkt till svenska kunder utan svensk licens, som Asino gör, är det alltså inte B2B-licensen som saknas. Det är B2C-licensen, och därmed hela ansvarskedjan, som inte finns.
Varför B2C-licensen är den som avgör spelarens skydd
B2C-licensen är den som ger rätt att erbjuda spel till svenska konsumenter, och den är också den som knyter operatören till Spelpaus. Licenshavare måste vara anslutna till Spelpaus enligt spellagen, och det är genom den anslutningen som en spelare kan stänga av sig från allt spel hos svenska licensierade operatörer. En sajt som är ett casino utan svensk licens, som Asino, är inte ansluten till Spelpaus. Det betyder att avstängningen inte gäller där, oavsett hur gärna spelaren än vill att den skulle göra det.
Här ligger också bonusreglerna. Bonusgränsen på 100 kronor togs bort 15 november 2021, men kravet på att bonusar ska vara måttliga och kopplade till spelansvar består. En B2C-licenshavare måste förhålla sig till regler om insättningsgränser, förlustgränser och hur bonusar får utformas vid det första speltillfället. För en sajt utan svensk licens gäller inget av detta. Asino drivs av Hollycorn N.V., som är registrerat hos Antillephone på Curaçao, och listar Sverige som begränsat land i användarvillkoren. Det är en formulering som säger en hel del om var gränserna dras.
Skattesidan brukar lyftas som ett argument för utländska operatörer. Spelvinster hos licensierade operatörer inom EU/EES är skattefria i Sverige, och det gäller även vinster hos bolag med licens i ett annat EES-land. Men skattefrihet är inte samma sak som konsumentskydd. En spelare som vinner hos en operatör utan svensk licens kan i teorin få skattefria vinster, men saknar samtidigt Spelpaus, de svenska bonusreglerna och en svensk tillsynsmyndighet att vända sig till vid tvist. Det är den avvägningen som sällan nämns i jämförelsen.
Asino är ett tydligt exempel på hur kedjan ser ut. Sajten drivs av Hollycorn N.V., och Libergos Limited driver sajten tillsammans med Hollycorn N.V. Bolagsstrukturen med Curaçao-registrering och ett cypriotiskt inslag är vanlig bland utländska operatörer, men den ändrar inte det faktum att Asino saknar svensk licens från Spelinspektionen. Det innebär att svenska spelare som använder sajten inte omfattas av de skyldigheter som spellagen annars ställer på licenshavare: Spelpaus, bonusregler, insättningsgränser och förlustgränser.
Det finns en vanlig myt om att en B2B-licens i Sverige automatiskt skulle smitta av sig på en sajt som riktar sig till svenska spelare. Så fungerar det inte. Licensen är knuten till en specifik verksamhet och en specifik roll i leverantörskedjan. Ett B2B-licensierat bolag kan leverera teknik till en B2C-operatör med svensk licens, men det gör inte sajten till en licensierad operatör. Spelarens skydd hänger på B2C-ledet, och det är där Spelinspektionens tillsyn faktiskt får genomslag.
För den som jämför alternativ är slutsatsen praktisk snarare än principiell. En B2B-licens är en leverantörslicens med lägre avgifter och färre konsumentkrav, men den ger ingen rätt att vända sig till spelare och inga skyldigheter kring spelansvar eller bonusregler. En B2C-licens är den som ger spelaren Spelpaus, gränser och en svensk tillsynsmyndighet. Asino, med Hollycorn N.V. bakom sig och Curaçao-registrering hos Antillephone, tillhör den senare kategorin utan att ha den licens som krävs. Vill du ha det svenska skyddet är det B2C-licensen du ska leta efter, inte B2B-licensen hos leverantören bakom sajten.